BORÅS JUDOKLUBBS HISTORIA DE FÖRSTA 10 ÅREN (Mycket nedkortad)
Nedtecknad av Jan Wikander.
Hösten 1962 kom Peter Niesing från Braunsweig i Västtyskland till Borås. Han undrade varför det inte fanns någon judoklubb i Borås?
Själv hade han tränat några år och hade 3:e Kyu (grönt bälte). Han samlade snabbt ca 20 ungdomar till judoträning i Boråshallen.
De flesta från ”Högre Allmänna Läroverket i Borås” (numera Bäckängskolan). Flera av deltagarna var tjejer.
Redan 1962 visade BJK att judo var en sport som passade både för killar och tjejer och som dessutom med fördel kunde tränas tillsammans.
Margareta Kry och Barbro Lindström hette klubbens första judotjejer. De hamnade på bild i tidningen Femina med följande bildtext: ”Att bringa sina manliga motståndare Peter Niesing och Osmo Savolainen på fall möter inga svårigheter för läroverksflickorna Margareta Kry och Barbro Lindström, som tillsammans med andra Borås-ungdomar idkar judo – den nya stora flugan bland skolungdomen i staden.”
Nu var vi totalt ett 20-tal nyblivna judoentusiaster som fick träna på Borås Brottarklubbs mattor i Boråshallen varje lördag mellan kl. 14-16.
Vår förste ordförande hette Verner Pettersson. Jan Thulin blev kassör och själv valdes jag till vice sekreterare men blev sekreterare tämligen omgående eftersom den ordinarie sekreteraren slutade i klubben.
Efter ett par månaders verksamhet, grundades Borås Judoklubb officiellt 1962-11-08 och upptogs då i Svenska Judoförbundet och Riksidrottsförbundet.
Judodräkter fanns inte att köpa i Sverige vid den här tiden. Vi fick beställa dem från Västtyskland genom en kompis till Peter Niesing.
Vi hyrde pressenning från Borås Pressenningsfabrik för att kunna träna utomhus sommartid. Sommaren 1963 lades pressenningen ut invid klockstapeln på Trandared (Peter Niesing bodde då på Trandared). Där tränade vi några gånger per vecka under sommaren.
Året därpå hade vi pressenningen på en gräsmatta ovanför Källhagsgatan på Trandared.
Några år senare brukade vi ta med oss pressenningen till Almenäs och träna där. Vi fick mycket uppmärksamhet genom detta.
Klubbens första gradering, till gult bälte, skedde 1963-03-02. Rolf Johansson, då 2:a dan, kom upp från Göteborg och graderade oss.
Några månader senare kom 1:a danarna Bo Andersson (senare Kärfstedt) och tvillingarna Nordberg upp från Judoklubben Budo i Göteborg för att gradera Peter till blått bälte. I graderingen ingick att Peter skulle gå matcher mot några av oss andra.
Eftersom Peter vägde ganska lite och var rätt liten till växten, tyckte jag det var futtigt av ett par av de andra att köra för fullt och göra det svårt för Peter. Själv lät jag Peter kasta mig, det var ju hans gradering och viktigt att han klarade sitt blåa bälte!
Resultatet blev att Peter fick sin 2:a kyu. Dessutom graderades de två som ”gav Peter en match” till 4:e kyu, orange bälte!
En stor besvikelse för mig som hade låtit mig kastas förstås.
Veckan efter graderades jag dock av samma personer till orange vid en träning hos judoklubben Budo i Göteborg. (Som då höll till i gymnastiksalen till en skola på Övre Husargatan).
Eftersom det inte fanns några judobälten att köpa i Sverige, fick vi skaffa textilfärger i färghandeln och färga våra bälten själva.
Under hösten 1963 var det premiär för BJK:are att delta i ett träningsläger i Judo. Från BJK var det Stig Johansson (som senare blev ordförande i BJK), Bertil Ädelsohn, Jan Thulin och jag själv, som tillbringade en weekend på Redbergsgården i Göteborg (Göteborgs Judoklubbs dåvarande lokaler). Japanen Mahito Ohgo injagade respekt i oss med sina japanska träningsmetoder. I stället för att tala om att man skulle dra hårdare med vänster hand, så piskade han med sitt judobälte över handen. Ett rapp med bältet över foten, betydde att man inte placerat den riktigt, osv.
Jan Thulin och jag själv, 17 år gamla, tog mod till oss och begärde ett samtal med Idrottsintendent Lennart Hjort för att förhandla om egen lokal.
Vi blev mycket vänligt bemötta. Lennart Hjort och dåvarande Idrottsnämnden/kontoret kom, kanske genom denna tidiga kontakt, att ge oss mycket hjälp och stöd under åren.
Det var så, att det i början och mitten på 60-talet var modernt med ”foton utan halvtoner”, som det hette. På TV och i olika andra sammanhang var det också populärt att skriva namn av alla slag med liten begynnelsebokstav. Moderna och progressiva som vi kände oss, så knyckte jag vår logotype med Okuri-ashi-barai från omslaget av en judobok: ”The Key to Judo”, av Chikashi Nakanishi, 5 Dan, Pelham Books 1963.
Borås Judoklubb stavade vi självfallet ”borås judoklubb.”
Många brottare blev nyfikna på vår sport och började träna judo. Då fick vi helt plötsligt inte vara på brottarmattan längre.
Nu var vi alltså utan matta. Vi tränade några månader på C-hallens bara golv. Ett lotteri anordnades och vi fick ekonomiska bidrag, 500 kr (mycket pengar på den tiden) från vardera Borås Sportkonfektion (där Jan Thulin jobbade) och Optiker Wikander AB (där jag jobbade).
Vår ordförande pantsatte sin frus symaskin (under fruktlösa protester) för att bidra med medel till mattan.
Med hjälp av dessa bidrag och vårt lotteri kunde vi så småningom köpa en 2,5 cm tjock och 5 x 7 m stor gummimatta från en gummifabrik i Göteborg. Vi hade inte råd med något tygöverdrag på mattan. Vi fick bära in och lägga ut mattan i C-hallen till varje träning.
Sedan var vi tvungna att strö talk över mattan för att inte våra fötter skulle fastna i gummiytan.
Nu tyckte vi det var dags att aktivt försöka värva fler medlemmar. Vi annonserade om nybörjarkurs i judo, med Jan Thulin och mig som tränare.
Ett 20-tal deltagare mellan 13 och 25 år började. Några av deltagarna var kända bråkmakare.
Jan och jag lät dem varje gång träna extra på fallövningarna, så de tröttnade snart.
Christer Johansson, som senare var mångårig kassör i BJK och Lars Österlund, som blev aktiv tävlings judoka, var ett par av nybörjarna vid den här kursen.
Ett av de första större judo lägren i Sverige hölls i början av juni 1964 i Hindås. Två stora mattor låg utlagda på en fotbollsplan.
Vi hade soligt och fint väder och tränade judo, tittade på kata uppvisningar, tävlade och sprang i skogen.
Från BJK deltog Peter Niesing, Jan Thulin och jag själv. En kul detalj är att Antoon Geels var med på lägret, just invandrad från Holland och med brunt bälte. Han har nu 6:e dan och har under många år basat för förbundets Riksgraderingskommitté.
Första deltagandet i ett internationellt träningsläger: Jan Thulin och jag liftade sommaren 1964, 18 år gamla, till Holland för att deltaga i det årliga Internationella Judolägret där. En oförglömlig upplevelse!
Bland andra fanns där den legendariske japanske judoinstruktören Gunji Koizumi, 8 Dan och 79 år gammal, som var en av Jigoro Kanos utsända lärjungar med uppgift att introducera Judo i Europa. Gunji Koizumi hamnade i England på 1910-talet där han bl.a. grundade den mycket kända klubben Budokwai 1918.
”Opa” Schutte, 7:e dan, golvkampspecialist och känd judofilosof, var en annan obeskrivlig upplevelse från det här lägret.
Det blev många nya intryck och träningsidéer vi tog med oss hem till Borås Judoklubb från det här lägret.
Många andra Internationella läger har bevistats av mig och andra BJK:are sedan dess.
Ett lyft för BJK var det när Bosse Jonasson 1965 kom från Göteborg och blev vår tränare. Han hade brunt bälte och var i landslagsklass.
I en landslagsuttagning i Norrköping hade han besegrat de flesta av de andra aspiranterna, men trots sina insatser blev Bosse ändå inte uttagen.
Nu trivdes han av olika skäl inte i sin klubb i Göteborg utan sökte sig en annan klubb att träna i. På så sätt hamnade han i BJK.
Han åkte från Göteborg till oss två gånger per vecka för att träna oss och sig själv. Bosse tillförde klubben många nya träningsidéer och innebar en förnyelse i vår utveckling.
Peter Niesing hade vid det här laget slutat med judo för att ägna sig åt aikido istället. Bosse var vår tränare fram till våren 1966. Sedan dess har jag varit BJK:s huvudtränare.
Under våren 1965 fick vi ny lokal i Boråshallen. Under någon månad disponerade vi Boråshallens Rotunda på prov, men av olika skäl stannade vi inte kvar där. Utrymmet bakom A-hallens scen blev istället vår egen permanenta träningslokal. Lokalen var ju ganska liten, men en fördel var ju att vår matta inte behövde bäras bort efter varje träning.
Första SM-deltagandet från BJK:s sida skedde 1965. Jan Thulin och jag själv fick permission från lumpen för att åka till Stockholm och deltaga. Det gick ganska bra. Själv hamnade jag strax under medaljplats.
Februari 1966 opererades jag för en meniskskada och vid SM i april 1966 gick det opererade knät inte att böja mer än till knappt 90 grader. Svårt med mitt special kast Morote-seoi-otoshi. Gick till sist ändå match om 3:e pris och blev 4:a. (På den tiden fanns inget återkval, utan förlorarna i semifinalen gjorde upp om den enda 3:e-platsen).
På Borås Tidnings sportsidor var Judo bannlyst vid den här tiden. Dåvarande sportchefen på Borås Tidning, Bruno Westerling (sign. BEWE), uttalade att: ”Så länge jag sitter som sportchef, så kommer ingen Judo in på sportsidorna!” Reportaget om undertecknad som SM-fyra 1966 hamnade sålunda på familjesidan i en spalt med beteckningen ”Tvärs.” Tiderna förändrades dock och många spaltmetrar har under åren skrivits om Borås Judoklubb på sportsidorna både i Borås Tidning och Västgöta-Demokraten. BEWE skrev faktiskt själv ett judoreportage så småningom!
Våren 1966 bildade BJK en ”damsektion” och samlade ett 20-tal tjejer till en speciell träningsgrupp där vi satsade på en kombination av judo och självförsvar. Påpassligt nog, blev jag tränare för den sektionen.
Samtidigt bildade vi en ungdomssektion som Christer Johansson, då orange bälte, ansvarade för.
Judo och självförsvar hörde ihop på den här tiden. Vi tränade en hel del självförsvar samtidigt med den ordinarie judoträningen.
Under åren 1966-68 åkte Lars Österlund och jag dessutom runt i bygderna till olika lokala FBU-föreningar (FBU=Frivillig Befäls-Utbildning) och tränade dem i närstrid och självförsvar.
1967 deltog vi första gången med judoträning under sportlovsveckan. Succé!
I vår lilla lokal med 5×7 m stor matta trängdes över 70 ungdomar! Vi var tvungna att dela upp dem i 7 led med ca 10 deltagare i varje.
Två och två från varje led fick gå upp på mattan åt gången och göra fallövningar, kast och fasthållningar.
Börje Fritzson, sedermera mångårig sekreterare och tränare började nu.
Andra kända BJK:are som deltog på det här sportlovet var Hans Leijbertz och Larry Wallman, båda sedermera landslagsmän.
Larry under flera år nu kassör i BJK.
1969 fick vi flytta ut i D-hallen och dela den med bordtennisverksamheten. Vår matta låg i mitten mellan pelarna och bordtennisborden var placerade runt om. Både bordtennis- och judoverksamhet pågick samtidigt. Vi samsades bra under några år, men så småningom flyttade bordtennisen ut och vi fick lokalen för oss själva.
D-hallen har fungerat bra som träningslokal under många år, men med ökad verksamhet har den blivit för liten för oss.
Pelarna gör den dessutom ganska farlig att träna i för våra seniorer, som ju är lite vidlyftigare av sig i sin träning.
BJK:s förste landslagsdeltagare: I april 1969 blev jag uttagen i landslaget. Vi mötte ett Hollänskt lag i Göteborg och förlorade stort.
BJK:s första svarta bälte: Den 5 oktober 1969 fick jag svart bälte, fast det visste jag inte om! Det var Öppna Svenska Mästerskap i Göteborg.
Jag vann några matcher, men förlorade mot en 95-kilosman (Själv vägde jag 68 kg) och åkte ut. Jag åkte hem utan att se på resten av tävlingarna. Dagen efter ringde Borås Tidning och gratulerade mig till svart bälte. Jag begrep ingenting.
Förbundet hade efter tävlingarna tilldelat några under de senaste åren mest framgångsrika tävlingsjudokas svart bälte, men eftersom jag hade åkt hem glömde man meddela mig.
Judo var med i OS för första gången i Tokyo 1964. Vid OS i Mexico 1968, hade värdlandet rätt att välja bort någon av de senast invalda sporterna och valde då bort Judo. Till OS i München 1972 ville dock Västtyskland ha med Judo igen. Med sikte på Olympiska Spelen 1972, startade Svenska Judo förbundet sin OS-satsning 1969 med flera läger dit jag blev uttagen.
Landslagsläger fanns inte dåförtiden, utan de här lägren var de enda tillfällena till träning med landets elit.
Under 1971 blev också Lasse Österlund inbjuden till dessa läger.
En milstolpe i klubbens historia är den ungdomssatsning vi inledde hösten 1969. Den 1966 bildade ungdomssektionen utvidgades nu kraftigt som resultat av affischer på samtliga skolor i kommunen och brev till samtliga gymnastiklärare.
Ett stort antal ungdomar kom till klubben genom denna satsning.
Vår ungdomssatsning bar ganska snart frukt tävlingsmässigt. Borås Judoklubb blev bästa ungdomsklubb i landet, då vi vann Gränges Cup första gången 1970.
1971 blev vi bästa klubb i Ungdoms SM. Johnny Skoglund, Per Kjellin och Claes Hammar tog SM-guld, Lars Melander och Claes Kjellin tog silver och Rolle Lillhammar tog brons. Gränges-bäst blev vi igen 1972. Vi blev åter bästa klubb i USM 1972. SM-guld tog Bernt Kliche, Johnny Skoglund, Lars Melander och Claes Kjellin. Per Kjellin och Larry Wallman blev silvermedaljörer.
Förutom tävlings framgångarna innebar ungdomssatsningen att vi fick många ungdomar som stannade hos oss för att träna judo bara för att det var kul!
Som titeln anger, så omfattar ju den här kortfattade historiken endast Borås Judoklubbs 10 första år, 1962-1972.
Utvecklingen sedan dess har ju expanderat mycket kraftigt: Under åren har en mängd deltagande BJK:are varit med och kämpat i SM, NM, EM, VM och OS och där tagit hem en stor mängd medaljer. Klubbens största namn tävlingsmässigt under åren är Per Kjellin OS-deltagare och EM-trea som bästa merit, samt Lars Adolfsson, tvåfaldig OS-deltagare med en 5:e plats i Barcelona-OS som främsta merit.
—
Ovan historia skrevs för många år sedan och mycket har hänt sedan dess.
Jan Wikander